”Nu är det dags för Zlatan och Bianca Ingrosso att agera”

”När Expressen flyger in med helikopter då kommer Aftonbladet i folkvagnsbuss” var ett känt uttryck i mediebranschen vid den tiden.

Den delvis LO-ägda tidningen hade under flera decennier inte en chans mot Bonniers kraftfulla slagskepp – men så hände någonting.

Året var 1996 och den dynamiske redaktören Thorbjörn Larsson lyckades, delvis med hjälp av älskarinnan Amelia Adamo, med det ofattbara och körde om den för tiden självklara tabloidkungen.

Aftonbladet fortsatte därefter att vara en tonsättande medieaktör ändå in till början av 2000-talet då dåvarande chefredaktören Anders Gerdin, med en lika fast som rutinerad hand, styrde en tabloid som gjorde ärlig och bra journalistik. 

Jag arbetade själv på tidningen under några år och imponerades av den professionella inställningen till journalistik och den goda kårandan som fanns bland de proffsiga reportrarna.

Alla hjälpte varandra och det fanns en, möjligen naiv, uppfattning om att vi faktiskt förändrade vår samtid. Jag bidrog till att tidningen hade de mest slagkraftiga kunga- och kändislöpen och andra medarbetare, som exempelvis Staffan Heimerson, stod för en fantastisk utrikesbevakning. 

Vi gjorde en klassisk kvällstidning som tänjde på gränserna. Vi avslöjade korruption och vågade vara en fräck utmanande tabloid som satte nyhetsagendan i landet. Vi var bra. 

Men det är en svunnen tid.

I dag har tyvärr Aftonbladet förvandlats till en riktig, ursäkta språket, skitprodukt. Och om ni, Gud förbjude, läser smörjan så förstår ni ju exakt vad jag menar.

Den trötta jätten är numera sällan först med nyheter, språket är snuttifierat och produkten säljs allt mer med hjälp av artiklar kring artros, viktnedgång, kändisar på dekis, potensmedel och annat billigt skräp.

Vart tog de ledande nyheterna vägen, vem spolade ner Aftonbladets själ? 

Anledningarna till det tragiska förfallet är många. Låt mig bara ge er några exempel.

Givetvis spelar de stora neddragningarna i medierna roll, då man inte längre har råd att anställda bra reportrar. 

Förfallet beror även, trots det ekonomiska kaoset, till en större del på de svaga chefredaktörerna som satt sin prägel på verksamheten under de senare åren. Varken Jan Helin, Sofia Olsson Olsén eller den nuvarande Lena K Samuelsson kommer gå till historien som några stora publicister. 

Men Aftonbladet har dessvärre betydligt större problem än så – och rötan går ända upp i tidningsledningen.

Stoppa Pressarnas läsare är väl bekanta med vår granskning av den så kallade ”sexchefen” på just Aftonbladet. En i synnerhet ohederlig och i det närmaste skurkaktig mediechef som inte drar sig för någonting när det kommer till att tillfredsställa sina egna lustar och begär, oavsett om det sker på redaktionen eller utanför. 

En man som dessutom har mage att diskutera och påpeka andra mediers etik. Ja, ni förstår ju själva vilken olustig typ det är. 

– Sexchefen har haft sex med källor som han sedan använt sig av i kontroversiella publiceringar i den egna tidningen.

– Sexchefen har haft toalettsex med en yngre kvinnlig nöjesreporter på en bar efter en julfest på Aftonbladet.  

– Sexchefen har deltagit i kokain- och sexorgier med unga flickor. På knarkfesterna har även en känd och framgångsrik reklamprofil varit med – liksom en mycket känd kvinnlig journalist.

– Sexchefen har haft samlag med en känd artist som sedan omskrivits mycket positivt i tidningen och på dess olika omslag. 

– Sexchefen har, enligt olika vittnesmål, även varit olämpligt närgången mot unga kvinnliga vikarier på tidningen.  

Och så fortsätter det. 

På en helt vanlig arbetsplats hade arbetsgivaren tagit såna här uppgifter på största allvar och man hade naturligtvis agerat. Sexchefen hade fått sparken eller åtminstone en reprimand. Kanske hade han till och med satts på ett behandlingshem?

Men icke. 

Inte på stora Aftonbladet, tidningen som så stolt klappar sig själv på bröstet när de (förvisso allt mer sällan) avslöjar makthavare och andra missförhållanden.

Nä, någon självkritik eller rannsakan existerar inte i de egna leden. På landets största tidning sätter man istället skygglappar för ögonen och vägrar ta itu med sina egna smutsiga problem, oavsett om det går ut över sin journalistik eller andra medmänniskor. 

Inte ens när medarbetare på redaktionen slår larm och uttrycker stor oro för den profilerade kollegan Anna Shimoda, som vid flera tillfällen har blivit blåslagen (ja, ni kan se de fasansfulla bilderna här), väljer tidningsledningen att agera.

Lena K Samuelsson vänder bort blicken, vägrar ta tag i problemen med både sexchefen och sin mörbultade reporter.

Så agerar inte en chef. Så agerar en liten fegis. 

Lena K är för övrigt ett ämne i sig.

Hyllad av ägarna på den norska mediekoncernen Schibsted, men – enligt våra uppgiftslämnare – av personalen en mycket avskydd tidningschef, som genom sin karriär främst har sett till att berika sin privatekonomi på sitt så kallade ”journalistiska gebit”.

Nu ska det också i sanningens tjänst även påminnas om att Aftonbladet (fortfarande) är en av landets största arbetsgivare för journalister. Många anställda är unga kvinnor och män, som i en bransch på brant nedgång, måste kunde känna sig trygga på sin arbetsplats.

Hur kan Lena K garantera det när hon gång på gång väljer att blunda för de upprepade och allvarliga arbetsplatsproblemen som utspelar sig på hennes egen redaktion? 

Med en sexchef som huserar fritt och där en kvinnlig medarbetare råkar ut för mystiska skador med jämna mellanrum, menar jag, är det högst bekymmersamt att Lena K fortfarande har förtroendet att leda landets största tidning. Hon har ett ansvar. 

Det är ju inte heller första gången som Aftonbladet skitar ner sig offentligt. 

Ta bara deras vidriga bevakning av Stadsteaterns vd Benny Fredriksson, något som med all rätt måste anses vara ett av de grövsta övertrampen i den svenska presshistorien.

Tidningens dåvarande kulturchef Åsa Linderborg spred så mycket felaktig dynga om teaterchefen att han valde att ta sitt eget liv. Något som hans sambo Anne Sofie Otter öppet berättat om.

”Det som stod i tidningen var för honom så enormt obehagligt och skadande att det i förlängningen tog hans liv.”

För detta blev Aftonbladet visserligen fällda av leksaksklubben Medieombudsmannen – men – jag menar på att publiceringarna var så vedervärdiga att den ansvarige utgivaren naturligtvis skulle ställts inför rätta och dömts därefter.

Genom sitt medlemskap i låtsasklubben – som Aftonbladet för övrigt finansierar via Tidningsutgivarna – kom man alltså lindrigt undan. Men det är ju också själva tanken med Caspar Opitz sanslöst självförhärligande kotteriverkstad.  

Och gissa vad! Åsa Linderborg arbetar fortfarande med högt huvud för Aftonbladet som krönikör.

Det är alltså med ett uppblåst ego som Aftonbladet och dess medarbetare fortsätter att tuffa vidare på journalistikens dunkla bakgård.

Något måste hända och nu är det dags för offentliga personer – oavsett om de heter Zlatan Ibrahimovic, Bianca Ingrosso eller Jimmie Åkesson – (och alla andra för den delen) att ta sig en ordentlig funderare på om de i fortsättningen vill förekomma i det svenska medielandskapets mest stinkande soptunna. 

TILL SIST

… skriver Camilla Läckberg verkligen sina böcker själv? Kan ingen fråga Pascal Engman om saken. 

… ser jag fram emot Thomas Sjöbergs nya bok om kungen med titeln ”Chefen” som sägs oroa monarkens vänner. Ska läsa den med nöje. 

… är det fler än jag som tror att Jale Poljarevius, polisens nya medieälskling, vill bli ny rikspolischef? 

… underbart goda Soldatens ärtsoppa är underskattad. Funkar inte bara på torsdagar. 

Daniel Nyhlén är ansvarig utgivare för Stoppa Pressarna