Tv-profiler
Sven Melanders hemliga avsked före döden
När Sven Melander tidigt i våras gick bort efter att ha förlorat kampen mot cancern, så miste vi en älskad underhållare.
Nu får vi chansen att minnas honom.
SVT har släppt dokumentären ”Sven Melander – Ta hand om er och glöm inte att skratta”.
Stoppa Pressarna
| 2022-08-10 kl 06:02 |
Innan Melander slog igenom som underhållare var han journalist och det var under tiden mellan två perioder på Aftonbladet som han medverkade i Lasse Åbergs ikoniska film ”Sällskapsresan”.
Där blev både Sven Melander och hans rollfigur Berra odödliga när han bärandes en t-shirts med texten ”I kväll får 107 svenskar gonorré” tillsammans med kompisen Robban under semesterveckan i ”Nueva Estocolmo” letar efter ”Pepes Bodega” i jakten på 80-procentig rom som säljs i vinflaskor.
LÄS MER: Madeleines och Chris katastrofmiddag i Stockholm
Melander slog sedan igenom brett som underhållare när han ledde programmet ”Nöjesmaskinen” mellan 1982 och 1984 tillsammans med Stina Lundberg Dabrowski, 71.
Steget från genombrott till att bli folkkär tog han därefter med programmet ”Nöjesmassakern” som han gjorde med bland annat Åke Cato, Jon Skolmen och Gösta Engström, 82. Figurer som de danska fyllekockarna Preben & Preben, de tyska nyktrare motsvarigheterna Werner & Werner, Steve me´ Lloyden, Rulle, Olle & Helge fick hela Sverige att vrida sig av skratt i tv-fåtöljerna och tv-sofforna.
Nu kan vi alltså minnas Sven Melander via SVT:s dokumentär ”Sven Melander – Ta hand om er och glöm inte att skratta”, som gjorts av Johanna Liljegren och Karolina Jonason.
Ursprungstanken var att dokumentären skulle vara ”genomrolig”, där Melander skulle göra narr av sig själv. Men den tuffa kampen mot cancern gjorde att underhållaren blev sämre och då var således inte så lätt att behålla den initiala idén.
LÄS MER: Casper Janebrink avslöjande om Lasseman och kvinnorna
– Starten och slutet är skrivet tillsammans med honom. Tanken var att det skulle bli mer tramsigt, oväntat och lättsamt. Men ju mer tiden gick, ju sjukare blev ju Sven, berättar Johanna Liljegren för Expressen, och fortsätter:
– Under förra året så började vi känna: ”Sven, vi spelar in en djupintervju med dig så har vi den om det går åt helvete”. Så vi spelade in den. Och sen gick det ju åt helvete.
Dokumentären börjar i sann Sven Melander-stil:
”En timme? Menar du att jag ska berätta om mitt liv, allt jag har gjort, alla människor jag glatt, på en timme? Va fan, du skojar. Leif GW Persson fick två timmar, två timmar och vad fan har hänt i hans liv?”
LÄS MER: Lotta Engberg om konflikten med Soldoktorn
– På något sätt är det hans egna hej då till folket. Första scenen, och slutscenen filmade vi i mitten av januari. Jag tror att han visste då att han inte skulle klara sig. Även om han alltid pratade som att han skulle leva, säger Johanna Liljegren.
Dokumentären täcker inte bara underhållningen, skratten och de oförglömliga scenerna. Där finns också hans syn på livet och alkoholismen som han föll in i.
Johanna Liljegren förklarar att man per automatik tvingades ändra konceptet i och med att huvudpersonen blev sjukare.
– Då kände vi att vi inte kan göra det här på det tramsiga sättet, om inte Sven finns vid liv och kan prata om det här. Det blir som att vi driver med honom när han är död. Så jag gjorde om redigeringen lite, lät intervjun vara hjärtat av filmen. Men också för att, när vi spelade in intervjun, så tror jag han hade börjat känna att det här är det sista han gör, vilket gjorde att han var väldigt personlig.
LÄS MER: Stor oro för Gunilla Persson efter dejt med ung man
Hon berättar att de visade material ur dokumentären för Melander när han var sjuk. Han fick bland annat se början och, enligt Johanna, så gillade han vad han fick se.
För henne och kollegan blev arbetet med dokumentären ett slags sorgearbete.
– Utmaningen var att inte fokusera på att han var dålig när vi sågs. Och sedan var det att inte bli för blödig själv, eftersom det var jobbigt att sitta med materialet efter att han gick bort. Vi var ju med honom in i slutet, vi sa ju hej då till honom tre dagar innan han gick bort. Att sitta med materialet har varit som en slags sorgeprocess, vilket har varit bra också för ens egen del.
Dokumentären kan ses på SVT Play, där den kommer att ligga kvar i två år.